Härjedalen sommaren 2020

I början av juni 2020 gjorde min son David och jag en resa till Härjedalen. Det blev en underbart härlig naturupplevelse. Våren var tyvärr lite sen och hade inte kommit ut ur startblocken riktigt. Isen låg kvar på vissa sjöar och en hel del snö fanns kvar på fjällen, flyttfåglarna hade inte anlänt som vi hoppats på, men ändå! Vilka vyer! Vilka vidder!

Efter första dagens resa stannade vi vid Fulufjället i nordvästra Dalarna. Här fick vi introduktionen till blåsten och snödrivorna. Och de otroliga vyerna över fjällvärlden.

Någonstans här uppe på Fulufjället finns Old Tjikko som är namnet på världens äldsta träd! Vi hade ingen möjlighet att leta upp den men den ser ut ungefär som granen på bilden. Old Tjikkos ålder: över 9.000 år!! Har stått där sedan slutet av istiden, vilken häftig tanke.

Här i Fulufjället finns också Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär, 93 meter högt.

Vid den här tiden var det maximalt med vatten i älvarna och därför extra mycket skådespel. Det går en vandringsled över forsen vid Njupeskär men i år var den stängd, isen hade gjort kaffeved av bron under vintern.

Vi tog den tuffa Jaktfalkstigen upp till utsikten och en fikapaus där vi testade vårt stormkök. Någon jaktfalk såg vi tyvärr inte.

Nere vid Naturum kan man varje morgon möta lavskrikorna som sägs vara dagliga gäster här. Vi missade att förbereda oss så vi hade tyvärr inga korvbitar att bjuda på. Annars hade vi kunnat mata dem ur handen, de är helt orädda, inte bara här vid Naturum men generellt, överallt.

Nästa stopp var Rogenområdet i södra Härjedalen med sitt alldeles unika geologiska utseende, skapad av inlandsisen. På vintern lär Sveriges enda myskoxar ha sitt vinterläger här.

Här finns en mosaik av sjöar och höjdryggar och knotiga gammaltallar. Myggen hade börjat komma igång redan och vi förstod att det här är fina fiskevatten, fiskare fanns det lite här och där.

Vilken underbar patina en sådan här timrad bod har fått genom åren bara genom att stå här, utsatt för naturens krafter.

Boendet hade vi i Fjällnäs, norr om Funäsdalen och nära den norska gränsen. Detta är Friluftsfrämjandets stuga och vi hade den helt för oss själva. Rymligt, välutrustat, mitt i fjällvärlden...

... och med en fantastisk utsikt!

Morgon, middag och kväll gick renarna runt i byn och längs vägarna och betade. Och gjorde oss sällskap här på gårdsplanen.

Andersjöfallen.

Detta är Flatruet! Här kör man bil ända upp på kalfjället. Sveriges högst belägna allmänna väg, man kommer som högst 975 meter över havet. Här är det flackt och man har därför utsikt över fjällvärlden i 360 grader. 

Som sagt, snösmältningen var fortfarande igång och därför blött i markerna. Detta var 11 juni och borde ha varit torrare, med det är sånt man får leva med. 

Skägglaven fanns överallt i fjällbjörkskogen.

Vattenbruset kunde vara öronbedövande

Men visst, våren hade kommit en bra bit på väg och fågellivet hade kommit igång så pass långt att Björktrasten redan låg på ägg.

Vi hade förstås spetsat in oss på att få se fjällvärldens fåglar här uppe och denna fjällabb fanns förstås med på önskelistan. Helt orädd var den, ville verkligen låta sig störas av oss trots att vi var några få meter från den.

Vi räknade självklart med att få se och höra ljungpipare överallt. En enda hittade vi, uppe på Flatruet, där vi kunde höra dess ödsliga klagande läte.

Den här större strandpiparen får avsluta vår återblick på sommarens fjällresa. Det blev ett riktigt fint minne, det är inte utan att man längtar tillbaka.