Rehabilitering av fågelarter

Solen är sakta på väg upp mot horisonten, det är en stilla morgon i mitten av februari. Platsen är Hammarsjön, söder om Kristianstad. Inte mycket att uppleva ute i naturen kanske någon tänker men så är det förstås inte. Mångfalden finns inte där, men minimalismen är också spännande. Det finns alltid något att fascineras över. 
Första upplevelsen ser du här ovanför: i toppen av torrakan sitter en havsörn och mornar sig, stor och mäktig, en rofylld scen.

För fyrtio år sedan var den svenska havsörnen utrotningshotad. Eftersom de är högst upp i näringskedjan fick de i sig alla miljögifter som deras bytesdjur bar på. Äggen blev sterila och inga ungar föddes.
Men det fanns eldsjälar som drog igång ett långsiktigt ideellt arbete för att söka rädda arten i Sverige. I dag är beståndet starkare än det varit på tvåhundra år. I stort sett varje gång man besöker en kustnära sträcka finns de där nuförtiden. Underbart! Tack alla eldsjälar!

Någon kilometer längre bort längs Hammarsjön blir det ett nytt stopp för att leta efter något intressant. Och vem möter mig där om inte denna vackra skapelse. En stork som lugnt och oskyggt spatserar omkring mellan husen och i hästhagen.

Och det slår mig att det är ju samma historia med storken som det är med havsörnen. Även storken har varit i princip utdöd i Sverige. Det sista vilda storkparet häckade i Skåne 1954.

Men även här drogs det igång ett projekt med syftet att återinföra storkar i det svenska landskapet. Och nu flyger storkar återigen i Skåne och i södra Sverige. Tack vare Storkprojektet häckar idag 38 storkpar i det fria i Skåne. Målet med projektet är 150 par. Där jag befinner mig, i Viby, finns ett storkcentrum med uppfödning, likaså i Fulltofta i Skåne. Än en gång vill jag säga: Tack alla ni frivilliga entusiaster! Ni är guld värda!

Ja, många arter minskar kraftigt eller blir t.o.m. utrotade. En art som minskat kraftigt de senaste 30-40 åren, med över 60%, är gråsparven. Det är inte så ofta man ser dem nuförtiden.

Sen har vi det motsatta: att nya arter etablerar sig här i Sverige. Som t.e.x. fasanen. Så färggrann att den känns nästan malplacerad ute på en svensk åker. Fasanen började införas i vårt land på 1700-talet men den stora inplanteringen har skett från 1940-talet och framåt. Därför att andra hönsfåglar, såsom rapphöns, minskat kraftigt i antal och jägarna behövde en annan fågel att ta sig an.
Men nu finns det jägare som menar att fasanjakt är som att stå i en hönsgård och skjuta höns. Ingen sport med andra ord. Rapphönsjakt däremot, det är sport det!

Och har jag sagt det måste jag ju illustrera med ett gäng rapphöns. Från Öland, inte Skåne. De ser ju inte ut att vara så fåtaliga men för egen del är det bara vid ytterst få tillfällen jag sett rapphöns. Måtte många fler av dem överleva jordbrukslandskapets miljögifter och skördetröskor!